När Epifanesen väckte Mysig ur törnrosasömnen

eller att äga en Gustavsson på 15 m

Mysig under dammskyddet i Pampas Marins Gör det själv hall

Så var det dags att lacka Mysig. Efter 4 helgers arbete med att slipa henne är det äntligen dags. Lackningen började redan två dagar innan då min dotter (här i full fart med att lacka däcket) skulle imponera på sin chef som är stor älskare av båtar. Hon gick in till honom och säger:
- I helgen skall jag slipa och lacka en 15 meters veteranbåt du. (född i Östergötland kommer det gärna med lite föroreningar i språket, längden på båten hade dessutom ökan något men det kan inte vara värre än när fiskaren talar om....).
- Vilken del av båten? Frågar chefen. Nu börjar det bli lite knepigt, är det bara vissa delar av båten som slipas och lackas. Det har farsan inte sagt något om. Efter en millisekunds fundering drar hon till med:
- Sidan…..Det kändes ok och lät ganska bra. Chefen ser lite undrande ut och frågar vad det är för båt. Helvete det var något namn……
- Det är en Gustavsson..... Säger dottern förväntansfullt för att se om det verkar ok på reaktionen. Reaktion blev det men inte riktigt den förväntade, ett riktigt gapskratt och dottern lommar ut ur rummet fast besluten att inte försöka imponera på båtmänniskor igen….

Jag kan enbart känna att det ibland är lite tråkigt att traditioner och förväntningar på namn på båtar har sina begränsningar. Jag hade gärna döpt om Mysig till Gustavsson efter en sådan händelse.

Nu till lackningen. Först lite om valet av lack, jag har genom åren lackat några båtar och då i huvudsak använt mig av International Schooner. Jag har tyckt lacken varit bra och av farten har jag fortsatt med den. Ofta läser jag i samband med veteranbåtar resonemang om vilken lack man skall använda. Jag kan dock inte säga att jag riktigt förstått vilken skillnad det är annat än att Schonner anses vara prisvärd produkt med att det verkar vara Epifanes eller möjlighen Rylard som gäller om det skall vara på riktigt. Då Mysig varit lackad med Epifanes tidigare bestämmer jag mig för att ta den. Jag ångrar ingenting, det är fullkomligt otroligt vilken glans denna lack ger. Om jag jämför med min tidigare erfarenhet av Schooner tycker jag att Schooner ger en mjukare glans nästan som att den är lite, lite klarmatt. Jag förstår nu varför jag alltid tyckt att andra framför allt veteranbåtar lyckats med lackningen mycket bättre än jag. Det är bara att konstatera att man får vad man betalar för.

Eftersom ingen i familjen är riktigt erfaren av lackning och inte heller har arbetar med Epifanes tidigare gör vi naturligtvis de fel man kan göra. Vi börjar med att inte späda lacken tillräckligt vilket gör den mycket svår att stryka ut men efter någon kvadratmeter slit så späder vi lite till och det går utmärkt. Nästa fel och som är lite svårare att hantera även om man vet om det är att man måste arbeta ut lacken ordentligt. Enligt Björn Peter Behrens i boken "Handbok i träbåtsvård", viken jag varmt rekommenderar att läsa, är det bra att först dra ut lacken på en kortare yta, därefter arbeta ut lacken genom att stryka ut den i 90 graders vinkel ca 3 dm fram och tillbaka över första penseldraget, för att avsluta med att försiktigt slutstryka lacken i träets åderriktning. Mycket riktigt, gör man detta varje gång får man ett utmärkt resultat. Det är bara så lätt att man i sin iver hoppar över på några ställen och rätt var det är så har man en rinning (som man naturligtvis inte ser förrän det är för sent). Till sisst damm, är det någon i lokalen som slipar så spelar det ingen roll att de har dammsugare. Det blir damm framför allt på de vågräta ytorna.

Nåja, detta är första året och vi får leva med lite skavanker i lacken under första året för att ta itu med det nästa år igen (och nästa, och nästa, och nästa). Det var vår ambition att lacka två lager detta år med efter ett samtal till Epifanes och en bestämd röst som utan partdon sa att man måste slipa mellan varje lager fick vi lägga det på hyllan detta år då vi åker mellan Stockholm och Motala varje gång vi arbetar med båten och inte hinner med det i år. Vi har dessutom drabbats av mycket lacksläpp på mindre partier på båten och måste ta ställning till om vi skall ta henne helt trären eller ”laga” i varje släpp. I år har vi lagat i på de ställen vi ser och får återkomma till beslutet om renskrapning till nästa år när hon är hemma i Motala. Nästa miss i raden är att köpa billiga tyghandskar vilket resulterar i luddsläpp om man måste ta i en sektion som torkat ett dygn.

Något av det viktigaste i den här typen av arbete, det är Kafferasten. Ni vet när man kan sitta och tycka att man är världens lyckligaste människa som har turen att få äga en sådan här klenod. Vi har Mysig hos Pampas Marins "gör det själv" hall och där har jag hittat "mitt ställe". En gammal fin länsstol på andra våningen med utsikt över underverket. Jag är helt överygad om att varje gång jag sätter mig i länsstolen och tittar på underverket så skjuter jag på hjärtinfarkten minst 2 år. Eftersom det blir ganska mycket kaffe så innebär det att jag för närvarande kommer att leva tills jag är 120 år.

Slipa slipa slipa slipa och så slipa

Nu startar arbetet med slipning för första gången

Jag har spenderat 3 dagar med slipning och bl.a. provat olika slipmaskiner. Jag har två runda Dewalt slipmaskiner en stor (150 mm papper) som kan regleras med två inställningar för rörelsediameter 3 mm för finare slipning och 6 mm för avverkning. Den andra Dewaltmaskinen är en mindre 125 mm för enhandsfattning. Eftersom jag hört mycket om att de runda excenterslipande maskinerna gör sliprosor så provar jag just nu en Borsch Planslip för att se om det skiljer. Min tro var att om jag testar dessa maskiner så kommer en att bli vinnare men så enkelt är det naturligtvis inte. Varje maskin har sin styrka.

Den stora Dewalten var naturligtvis bra där det var stora rena ytor, däremot kunde jag inte använda 6mm avverkningen då det blir alldeles för effektivt. Den är dessutom inte bra på välvda ytor som friborden i fören. Den breda plattan på slipmaskinen innebar att den slipade enbart i ytterkanterna och då blev det uppenbara sliprosor. Annars gäller för alla maskiner att man måste ha hög hastighet och slipa tillräckligt länge så blir det inga synliga rosor. En stor nackdel med stora Dewalten är tyngden. Om man skall stå några timmar och slipa på en skrovsida där man i många fall skall slipa högt över huvudet så kräver det muskler eller som i mitt fall mycket tid till vila (vilket inte är fel med mycket kaffe och snack med grannarna).

Den lilla Dewalten kom inte så mycket till användning då där den stora inte var bra gick jag direkt över till Borchen. Dels var den plana och betydligt smalare ytan (på bredden) mycket bättre än både de runda maskinerna på den välvda ytan i förskeppet och om man har en båt med så mycket skrymslen och vrår som Mysig måste man ha en fyrkantig eller trekantig slipmaskin för att komma åt i alla hörn. Med de runda maskinerna blir det för många gången man måste avsluta med att slipa för hand för att det skall vara någon nytta med en maskin. Det är dessutom mycket lättare att skada trä i kanterna med de runda maskinerna.

Speglarna runt rutorna på Mysig gick utmärkt att ta med den fyrkantiga slipmaskinen. Det går bra att komma in i hörnen. När man slipar i speglar och därmed hela tiden kommer åt virke i kanterna på slipmaskinen var det mycket bra att ha kardborrpapper då det inte är något slippapper i kanterna och därför inte skadar utstående virke.

Det viktigaste hjälpmedlet alla kategorier vid slipning är dammsugaren. EN MASKIN SKALL KUNNA KOPPLA EN VANLIG DAMSUGARANSLUTNING FÖR ATT DU SKALL KÖPA DEN. Annars måste du köpa en damsugare som tillverkats för maskinen. Dewalt-maskinerna klarar detta bra men inte Boschen. Att slipa utan dammsugare har många nackdelar. Största nackdelen är att pappret slaggar igen på en gång. Detta gäller framför allt om du slipar vid nåt t.ex. origonpine däcket. Nästa avgörande nackdel är att i lokalen man vistas i så blir allt belagt med slipdamm, för att inte tala om det finns andra båtar i lokalen som kanske ska lacka eller göra något annat där de inte vill ha damm. Jag har löst damsugarlösningen genom att köpa en billigare dammsugare från en byggvaruhandel. För att inte förstöra maskinen har jag en sottillsatts d.v.s. en 20 liters tunna som fungerar som uppsamlare av dammet. Jag har sedan en 7 m lång dammsugarslag (till en centraldammsugare) för att inte behöva flytta på dammsugaren hela tiden. Det är betydligt bökigare att slipa med dammsugarslang men är värt all möda då man slipper allt damm och kan använda slippappret mycket längre.

Jag har inte provat att handslipa med långt slippapper som många experter förordar. Jag skulle vilja prova det men har inte tillverkat någon sådan slip.

När lacken har lossnat

På några ställen kan man se att lacken lossnat (se inledande bild) när jag läser om hur man skall åtgärda detta föreslås att slipa ned och runt skadan för att sedan olja (om det behövs) och slutligen lacka. Jag tycker inte att det är bra att börja med slipmaskinerna då avverkningen blir för stor. För att få lackkanterna som man vill ha den så blir det rena trät för mycket slipat. Jag har en vass skrapa med ordentligt hantag, med den kan jag på ett kontrollerat sätt avlägsna missfärjat trä och samtidigt skapa en mjuk kant på lacken. Jag kan sedan avsluta med att handslipa försiktigt med 220 papper.

Jag var i Stockholm häromdagen och besökte Råseglarhuset AB ute på Skeppsholmen och frågad Pierre som arbetar där hur man skall hantera blåsor och lacksläpp. Han rekommenderade att man försöker fastslå av vilken anledning lacken släppt och det finns i huvudsak två anledningar. Antingen har det kommit in fukt eller så har oljan inte blivit borttagen.

- Man kan använda läpparna eller fingertopparna för att avgöra vilket.

När man vet orsaken är det lättar att avgöra vilken åtgärd man skall vidta. Om det är olja se till att avlägsna överflödet och är det fukt måste man avslöja var funkten kommer från.

Jag återkommer när jag "provat med mina läppar" vad som kan vara problemet.

Det var allt för nu, jag återkommer när vi börjar komma till lackningen som skall ske i Påsk.

Total makeover eller att leva med rynkorna

______________________________________________


När jag valde båt stod det i slutet mellan skönheten ovan, (Laughing Water) som ligger för försäljning i Holland, eller Mysig som ni ser nedan.

Det skiljer inte så mycket i pris och det är fullkomligt klart att Laughing Water har en betydligt bättre finish. Jag var i stort sätt klar över att jag skulle ha Laughing Water och gjorde min beställning. Den natten sov jag inte, för varje gång jag tänkte på Mysig med sina skavanker och sin charm kända jag bara mer och mer att det är inte enbart finish som betyder något. Mysig har ett antal faktorer som är oslagbara.

Några exempel:

Att stiga på denna båt (som sker genom en dörr som ligger vid vindrutan) sker med värdighet även för en man som passerat bästföredatum för länge sedan.

Inuti Mysig finner jag ett handfat som bara det gör att man blir blödig och älskar henne mer och mer ( hur fan kan ett handfat få en att älska en båt, det bevisar bara att vi som håller på med här är fel navlade).

En styrplats som utan tvekan får en att känna sig som en tupp med tuppkam o.s.v. gjorde att jag fick fullkomlig hybris och avbeställde det första jag gjorde på morgonen min beställning av Laughing Water.

Det är min målsättning att föra samma resonemang när det gäller förvaltningen. Det är så lätt att falla in i total makeover-känslan och göra henne till en möbel, men då hade jag lika gärna kunna köpt en ny båt.

Ett exempel:
Här är en skada på skarndäcket, det är inget problem för själva strukturen men det är naturligtvis klart synligt. Skall detta bytas ut eller skall det förvaltas.

Denna typ av frågeställning kommer hela tiden upp i huvudet. Ur värdessynpunkt är det naturligtvis bäst att bytta ut trät men för ens egen upplevelse av damen från 1915 känns det inte fel att "rynkorna" syns. Samtidigt har jag under tiden jag sökt båt (ca 8 månader innan jag hittade Mysig) märkt att priserna på renoverade båtar skjutit i höjden alldeles fruktansvärt. Det är fullkomligt naturligt om man tittar på vad det kostat att renovera båtarna. Problemet är att jag tror inte att den som köper en veteranbåt är den som har väldigt mycket pengar. Snarare är det personer med inställningen att man snarare lägger arbete på en vara än att lägga stora summor pengar. Jag tror att det är en av anledningarna till att det idag står i stort sätt helt stilla på veteranbåts-marknaden för de lite större och renoverade båtarna. Att lägga 800 000:- till 1 500 000:- på något som man vet att man måste lägga både en massa tid och en massa pengar på är svårt för många att motivera.

Jag skall se om jag klarar av att se "rynkorna" och ändå njuta fullt ut av damen eller om jag faller för total makeover. Om jag lyckas med ambitionen får framtiden utvisa.